Föreställ dig att du sitter med en vän, nyblivna föräldrar båda två, och pratar namnval över en kaffe. De berättar entusiastiskt om det unika namn de valt: “Vi ska kalla honom Sladden!” Du kanske höjer på ögonbrynen, tänker på en elkabel eller kanske minns att din yngsta kusin kallades “sladdis” — det där barnet som dök upp långt efter de andra. Oavsett vad du känner, är du inte ensam om att reagera.
Och du är definitivt inte ensam om du tycker att det var lite… ovanligt. Det tyckte nämligen Skatteverket också.
Ett namn med snubbeltråd
I juli 2025 sa Skatteverket blankt nej till en förälder i Norrköping som ville ge sitt barn förnamnet “Sladden”. Anledningen? Myndigheten bedömde att namnet kunde ge obehagliga associationer — inte minst till det svenska uttrycket “sladdbarn”, alltså ett barn som föds långt efter sina syskon, ibland betraktat som ett “mistake baby”, även om ingen säger det högt.
Det lilla ordet “sladd” bär alltså mer än bara sin betydelse som elkabel. Och även om det kanske inte är förolämpande i sig, menar myndigheten att det kan kännas laddat för barnet som bär det.
Vad säger lagen egentligen?
Enligt den svenska namnlagen ska ett förnamn inte kunna väcka anstöt, dra till sig negativ uppmärksamhet, eller vara direkt olämpligt av någon annan tungt vägande anledning. Syftet är att skydda den som bär namnet – ofta barn som inte själva kan välja.
Så även om föräldrar ibland vill tänja gränserna i jakt på ett unikt namn, kan lagens ganska vida begrepp sätta stopp. I fallet Sladden sa alltså Skatteverket nej med stöd av just detta regelverk.
Men visst finns det folk som heter Sladden?
Jo, faktiskt. Enligt svenska folkbokföringen finns det två män i landet som idag bär förnamnet Sladden – båda valde det själva i vuxen ålder. Och det gör skillnad.
När en vuxen vill byta till ett udda namn, tolkar myndigheterna det ofta som ett medvetet val. Men när en förälder vill ge det till ett spädbarn, utan barnets samtycke, är det en annan femma. Då kliver Skatteverket in som slags språklig väktare.
Språkligt minfält eller bara kreativitet?
Ett namn är bara ett ord – tills det bärs av någon, och börjar betyda något mer. Men det är också ett slags social kod, en etikett vi bär genom hela livet. Och vissa ord, hur harmlösa de än är i andra sammanhang, väcker bilder, känslor eller fniss som kanske inte var föräldrarnas avsikt.
Tänk själv: Skulle du kunna leva hela livet med förnamn som “Pappa” eller “Ford”? Båda har faktiskt prövats – och fått nej. Andra, som “Google”, “Q” och “Dijon”, har däremot godkänts. Det handlar inte bara om rättstavning, utan om hela språkets oskrivna regler.
Namn som speglar tiden vi lever i
Vår relation till namn förändras hela tiden. Namn som tidigare ansågs omoderna – som “Elvis” eller “Sixten” – hittar sin väg tillbaka via nya generationer. Andra, som “Agda” och “Elof”, får nytt liv på dagens förskolor. Det som är bisarrt idag kan vara trendigt imorgon.
Men när det gäller Sladden, är det mer än en fråga om stil. Det handlar om betydelse. Vad för tankar väcker namnet? Och hur kommer det påverka barnets liv att heta något som påminner om ett sladdbarn – eller till och med en teknikpryl?
Så, vad gäller?
| Vad | Det här hände |
|---|---|
| Beslut | Skatteverket sa nej till Sladden som barnnamn |
| Varför? | Namnet anses kunna väcka obehag eller oönskade associationer |
| Men andra heter ju så? | Ja – två vuxna män har bytt namn till Sladden |
| Lagstöd | Förnamn får inte antas skada bäraren eller vara olämpligt av andra skäl |
| Vad avgör? | Kombinationen av ljud, betydelse och hur språket används i samhället |
Sladden som symbol för språklig gränsdragning
Det här fallet visar på hur namnval väcker stora frågor om språk, identitet och ansvar. För när slutar ett namn vara bara ett namn – och blir istället något som säger allt för mycket?
Kanske är det så att språkets sociala skuggor fortfarande är för starka för att låta en liten Sladden slå rot i folkbokföringen. Men om framtiden förändrar våra associationer, kanske det en dag blir annorlunda.
Tills dess finns frågan kvar:
- 👉 Tycker du att föräldrar ska få döpa sina barn till vad de vill – eller behövs språklig fingertoppskänsla från myndigheter?