I Berlin, långt från Rysslands gränser, formas tystnaden till poesi. Det är inte vilken tystnad som helst, utan den som infinner sig när ett modersmål försvinner. När det tystas ner av politisk kontroll, kulturellt tryck eller generationsöverförd skam. Det är en tystnad som äter upp så mycket mer än bara orden – en människas röst, självkänsla, tillhörighet.
Men nu, i biblioteket Totschka, börjar de utdöende språken att viska igen. Och med tiden – att sjunga. TEL:L heter platsen där det händer: ett språkligt laboratorium skapat av poeten Dinara Rasuleva, där människor med rötter i udmurtiskan, tjuvasjiskan, burjatiskan, belarusiskan och andra marginaliserade språk samlas för att skriva, läsa och minnas. Det är läkning, det är konst – och det är politik.
Orden vi glömde – och återvinner
Namnet TEL:L är en lek med tatariskans ord för språk – ”tel” – och det engelska ”tell”. För det handlar om att berätta. Om att hitta tillbaka till de språk som en gång var vardag i hemmen, på marknadsplatserna, i barnvisorna – men som nu förpassats till marginalen.
Deltagarna i TEL:L har vuxit upp i länder där ryska var normen och där deras modersmål ofta betraktades som något pinsamt eller obetydligt. Något man helst inte pratade om ute bland folk. Språk som i bästa fall hördes i ett viskande kök, i samtal mellan mor- och farföräldrar när barnen inte skulle förstå.
Men i Totschkas trygga rum i Berlin skapas dikter på tjuvasjiska, skrivs berättelser på burjatiska, sjungs barnvisor på karaitiska. Det är lågmält och kraftfullt – som om någon vrider tillbaka en förlorad version av världen, ord för ord.
När språket blir motstånd
För initiativtagaren Dinara Rasuleva var det en dikt som blev vändpunkten. Efter Rysslands invasion av Ukraina 2022 kunde hon inte längre skriva på ryska – det språk hon hade lärt sig älska poesi på, det språk som haft högst status. Istället – och nästan utan att märka det – började hon skriva på tatariska. Det språk hon hade glömt att hon ens kunde.
Det var mer än bara ett språkligt uppvaknande. Det var ett avståndstagande från ett system som förnekar människors rätt till sina egna röster. Hennes återkomst till tatariskan blev ett sätt att protestera, att inte längre vara tyst, att minnas det som staten försökt radera.
I TEL:L kallar hon det för ”poetisk stumhetens upphörande”.
Och hon är inte ensam.
Språkskam som familjearv
För många i projektet är återerövringen av språket också ett möte med skam. Viktorija Şăltăr, en poet med rötter i det tjuvasjiska språket, berättar hur det i barndomen nästan gömdes undan. Ett språk hennes mormor använde om hon ville vara ifred – dolt för världens dömande blickar.
Andra berättar om språkkrig som inte bara tystade deras ord, utan även tog ifrån dem det visuella alfabetet. Khandama Tudebei från Burjatien minns hur den mongoliska vertikalskriften förbjöds, och med den försvann inte bara tecken – utan en hel kulturell syntax.
Men i TEL:L sker något sällsynt. Språkligt trauma vänds till kreativitet. Deltagarna blandar modersmålen med ryska, engelska och tyska. De skapar poesi som är både politisk och personlig – text som bär på en hel generations längtan efter att få vara sig själva.
Bortom Rysslands tystnad
Språkliga rättigheter har länge varit en konflikt i Ryssland. Redan under Stalintiden drogs kampanjer igång för att russifiera minoriteternas språk. Ryskan blev det enda alternativet om man ville lyckas – i skolan, i arbetet och i samhället.
En av de mest tragiska markeringarna inträffade 2019, när den udmurtiske språkforskaren Albert Razin tände eld på sig själv i protest mot att hans språk höll på att försvinna. På skylten han bar stod det: ”Om mitt språk kommer att försvinna i morgon, är jag redo att dö i dag.”
Det är svårt att inte bära med sig de orden när TEL:L:s deltagare läser sina dikter. Helt plötsligt blir varje vers ett rop: Jag finns. Vi finns.
En plats för minne, kamp och gemenskap
Många deltagare vittnar om att det var först i Tyskland de förstod att de tillhörde en marginaliserad grupp. Det behövdes ett visst avstånd till hemlandet för att verkligen se vad som tystats där. Berlin blev vinden under vingarna – en plats där man inte längre behövde översätta sig själv för att passa in.
Leo, en av deltagarna med karaitiska rötter – ett språk som nästan helt försvunnit – berättar hur han för första gången skrev fyra meningar på sitt modersmål med hjälp av sin mamma. Han grät. Idag säger han:
”Bara den här oskyldiga aktiviteten – att träffas och komma ihåg våra språk – det är en politisk handling.”
Ett språk är mer än bara ord
Att återvända till sitt modersmål är inte bara en privat resa. Det är en kollektiv handling mot historisk utplåning. Ett sätt att säga: Vi var här. Vi är här. Vi kommer att fortsätta tala.
TEL:L har blivit en plats där dikter fungerar som revor i glömskan. Där poesi får vara broar hemåt. Där människor från olika delar av den postsovjetiska världen upptäcker att de inte är ensamma i sin kamp.
Och där de nästan tystade modersmålen får sjunga igen.
Vad du bör veta om TEL:L
- TEL:L är ett språklaboratorium i Berlin som samlar människor med förlorade eller undanträngda modersmål från Ryssland och närliggande regioner.
- Projektet drivs av poeten Dinara Rasuleva, som själv brutit tystnaden med hjälp av sitt tatariska modersmål.
- Bland deltagarna finns röster från minoritetsspråk som udmurtiska, burjatiska, tjuvasjiska och karaitiska – flera av dem allvarligt hotade.
- Genom poesi, skrivande och gemenskap hjälper projektet människor att återta sin identitet och historia.
- Att tala minoritetsspråk ses som en fredlig men stark form av motstånd mot språkligt förtryck.
Hur låter ditt hjärtespråk?
Har du vuxit upp med mer än ett språk? Har du glömt ett modersmål och försökt hitta tillbaka? Kanske blandar du språk dagligen?
Vi vill höra din historia. Dela med dig.