Tänk dig att du sitter med en roman i handen. Du sjunker ner i soffan, börjar läsa – och tror att du hör författarens röst. Men vad du egentligen hör är någon annans tolkning av en tolkning. Det är som att viskleken fått ett litterärt syskon. Välkommen till världen av indirekta översättningar.
Det här fenomenet – där en bok inte översätts direkt från originalspråket, utan från en redan existerande översättning – är långt ifrån nytt. Men frågan är: vad händer med en berättelse när den måste ta två språkliga omvägar innan den hittar till din bokhylla?
Det är precis vad Anja Allwood, doktor i nordiska språk vid Göteborgs universitet, ville förstå. I sin avhandling granskade hon översatta romaner som gavs ut på svenska mellan 2000 och 2015 och upptäckte att ungefär 1,3 procent av dem var indirekta översättningar. Låter kanske som en marginell siffra. Men problemet är att de få procenten kan göra stor skada – både för språket och läsarens upplevelse.
Han Kang och Nobelpriset som satte igång debatten
När Han Kang vann Nobelpriset i litteratur 2024 hamnade översättning snabbt i centrum för diskussionen. Den svenska utgåvan av hennes uppmärksammade roman Vegetarianen visade sig nämligen inte vara översatt från koreanska – utan från den engelska versionen. Det valet väckte frågor, och ganska mycket kritik.
Och det med god anledning, säger Allwood. Den engelska översättaren – som alltså stod mellan Han Kang och den svenska texten – tyckte originalspråket var lite småtråkigt och valde därför att krydda upp språket med färgstarka adjektiv. Ett redaktionellt grepp som gjorde texten mer “levande” på engelska kanske – men också mer fjärran från Han Kangs ursprungliga stil. När sedan den svenska översättaren utgick från den versionen, ja då var vi två steg bort från originalet.
– Det är precis där problemet ligger, säger Allwood till Språktidningen. En stilistisk förändring på vägen kan snabbt bli normen i nästa led. Plötsligt har du en översättning där inte bara innehållet utan också tonen är någonting helt annat än vad författaren en gång skrev.
Ett gammalt trick med nya skäl
Att översätta via ett annat språk är inget nytt påhitt. I själva verket bygger en stor del av västerländsk kulturhistoria på det här – från Bibeln till antikens klassiker. Förr i tiden var det ofta helt enkelt nödvändigt; man hade begränsad tillgång både till fysiska texter och till personer som kunde språken.
Men idag? Då handlar det oftast om andra saker:
- Ibland finns det inte tillräckligt många översättare med rätt kompetens.
- I vissa fall är det juridiskt omöjligt att översätta direkt från originalet.
- Och vid andra tillfällen handlar det bara om tidsbrist eller ekonomiska skäl.
Kanske är man förälskad i berättelsen men har ingen att översätta från originalspråket – så då tar man den väg som finns. Den indirekta.
Hur mycket får man ändra – egentligen?
Det här väcker rätt svåra frågor: Vad är en översättning egentligen? Ska den vara bokstavligt trogen? Eller är det viktigare att fånga känslan och kontexten? Måste den vara språkligt korrekt – eller kulturellt anpassad?
Allwood trycker på att vi måste vara medvetna om att översättning alltid är en tolkning. Men med en indirekt översättning filtreras texten dubbelt. Ett beslut, en missuppfattning eller ett konstnärligt val från person nummer ett kan bli till en ofrivillig sanning genom person nummer två. Det är översättningens visklek – och ord kan förvanskas i varje led.
Så, vad gör vi med det?
En lösning, menar Allwood, är transparens. Låt läsarna få veta:
- Är det här en direkt eller indirekt översättning?
- Från vilket språk?
- Av vem?
- Under vilka förutsättningar?
Sånt ger inte bara respekt för författarens stil – utan också för läsarens rätt att förstå vad de faktiskt läser.
Det handlar om mer än bara språk. Det handlar om tillit. Om litterär integritet. Och om att inte glömma bort vem som egentligen berättade historien från början.
Fakta i korthet
- Endast 1,3 % av svensköversatta romaner 2000–2015 var indirekta – men de kan karaktärsförändra texten rejält.
- Fel, förenklingar och stilval från den första översättningen fastnar ofta även i nästa version.
- Praktiska och juridiska skäl är vanliga bakom fenomenet.
- Forskning efterlyser större öppenhet kring hur en text blivit översatt.
Så nästa gång du läser en roman i översättning – fråga dig: Vems röst hör jag egentligen? Och vad har gått förlorat på vägen?