När man träder in i Mara Lees värld blir det genast tydligt att språket inte är något neutralt verktyg. Det är en kropp, en kraft, något levande. När hon talar om skrivandet försvinner idén om en planerad process eller ett färdigt grenverk; istället beskriver hon en rörelse som tar form först när orden redan är i rörelse. Hon säger själv: hon börjar aldrig med en idé – texten blir till i ögonblicket, som en inre logik som förkroppsligas i ord.
Språket som kropp
I Lees poesi blir språket en annan sorts materia. Orden kommer inte som prydnader utan som vibrationer och förtätningar, ibland hämtade från andra språk som bär på flera betydelser. Ett grekiskt ord kan samtidigt betyda kallelse och närvaro, ett ryskt ord kan skifta mellan ”röd” och ”vacker”. I den korsningen föds något nytt – inte en definition, utan en erfarenhet. För henne blir skrivande en födelseakt: först tomhet, sedan ord, och därmed liv.
Moderskapets mörker
Moderskapet återkommer ofta i Lees diktning, men inte som en idealiserad bild. Hon skildrar det snarare som en plats där ljus och skuld möts, där tystnader och hemligheter lever vidare mellan generationerna. I Min tunga moder flyttas ljuset över till barnet – men det är modern som längtar, medan dottern bär den osynliga bördan av sin egen hemlighet. På så vis kartlägger hennes poesi ett mörkt arv som inte upprepar sig identiskt, men aldrig helt försvinner.
När grammatiken dör lite
Återkommande i hennes resonemang är också sorgen över språkliga förluster. Särskilt nämner hon konjunktiven, denna nästan utdöda form som en gång gav röst åt det möjliga, det dröjande och det ännu inte inträffade. Hon frågar sig: vad sker med vårt tänkande när vi inte längre har grammatiska former för det obestämda och drömska? Blir tanken mer begränsad av språket, mindre fri?
Poesin som motstånd
För Mara Lee är poesin inte en vara, inget som ska säljas, paketeras eller marknadsföras. Tvärtom blir poesin ett slags motstånd mot språkets nyttiggjorda form – reklamen, budskapen, de gardinerade texterna som bara syftar till att skapa klick. I dikten, säger hon, får vi istället plats att tvivla, söka, skämmas eller längta. Det vill säga: allt det som gör oss till människor.
Tre råd till den som vill skriva poesi
- Släpp tanken på en fast idé. Tillåt sårbarheten att leda texten.
- Sök dig mot det du helst undviker. Just där finns nerven.
- Var uppmärksam på ”jag” – pronomenet kan lika gärna skapa avstånd som närhet.
Och kanske det mest centrala: skriv, men läs dig själv med nykter blick. Annars riskerar texten att stanna på dagboksnivå.
Vem är Mara Lee?
- Namn: Mara Lee (född Maria Lee Gerdén)
- Bor: Södermalm i Stockholm
- Yrke: Poet och professor i litterär gestaltning på Konstfack
- Aktuell med: Diktsamlingen Min tunga moder
- Ord hon älskar: Konjunktivformer på svenska, liksom engelska ord som ”orchard” och ”tenant”
- Ord hon helst undviker: Akademiska tunga termer som ”signification” och ”narrativization”
Vad vi kan ta med oss
Det kanske mest bestående intrycket av Mara Lees poesi är att den inte föds ur en tanke eller ett budskap, utan ur ett begär. Den visar att moderskapet kan rymma mörker lika mycket som ljus, att grammatik kan vara existentiellt, och att poesin har en kvarvarande roll som plats för motstånd. Här, i det oanvändbara, öppnas ett fält för att tänka annorlunda – ett rum där erfarenhet får vara vild, tvetydig och djupt mänsklig.