Publicerad: januari 2026
Av: Språkredaktionen – fritt efter Anna Westerbergs artikel i Språktidningen (2025-12-18)
Det började med ett mejl till Språktidningen. En läsare undrade om ordet luftsökt fanns ”på riktigt”. De hade använt det för att beskriva den där särskilda känslan man får efter en dag ute – trött men mjuk i kroppen, lugn i sinnet, nästan lite lycklig. Som att hela ens väsen blivit uppsökt av luften.
Och genast gick en vind av nyfikenhet genom språkredaktionen.
Jakten på ett ord
För att få svar vände man sig till dialektforskaren Anna Westerberg vid Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Hon gjorde det alla språkälskare drömmer om: dök ner i arkiven, letade, jämförde, hoppades. Men luftsökt fanns ingenstans.
Däremot dök en gammal släkting upp ur pappershögarna – solsökt, ett dialektord noterat i Korsberga i Västergötland 1971. Det betydde utmattad av solvärme. Ett enda litet belägg, men tillräckligt för att väcka fantasin.
För visst finns det något i mönstret – solsökt, luftsökt – som talar till känslan. Det handlar inte om att vara sjuk eller trött på ett negativt sätt, utan om att ha blivit djupt påverkad av naturen. Som om elementen i sig lämnat ett mjukt avtryck i kroppen.
Suffixet som bär känslan
”-sökt” är inget nytt. Vi känner igen det i ord som hemsökt eller ondsökt, ord som har en gammaldags, lite högtidlig ton. De antyder att något eller någon blivit besökt av en kraft, en närvaro.
När det dyker upp i luftsökt händer något vackert. Det gamla, nästan bibliska uttryckssättet möter det mest vardagliga av allt – frisk luft. Plötsligt känns det poetiskt. Nästan som att språket drar ett djupt andetag och minns varifrån det kommer: naturen, ljuset, rörelsen.
När ord föds – och fastnar
Om luftsökt är ett riktigt dialektord eller bara något någon hittat på en gång i tiden spelar kanske mindre roll. Det berättar i alla fall sanningen om hur språk växer: genom att människor hittar på, testar, lånar, leker.
En familj använder ett ord hemma. En vän plockar upp det. Någon skriver det i en dikt eller i ett inlägg på sociala medier. Plötsligt börjar fler förstå vad man menar – och ordet lever sitt eget liv.
Det vackra med luftsökt är att det låter så självklart. Det känns som ett ord som alltid borde ha funnits. Och kanske är det just det som gör att det faktiskt kan få fäste. Språket älskar ord som fyller ett tomrum.
Ett ord som doftar lugn
Svenskan har gott om ord för olika sorters sinneslägen – säll, frusen, led, mätt. Men något för den där stilla nöjdheten efter frisk luft? Det har saknats.
Att kliva in efter en lång promenad, känna kinderna hetta, kroppen vara tung på det där goda sättet – det är luftsökt. Ett ord som fångar känslan av balans, som när man somnar gott efter en dag i skogen eller vid havet.
Där språk får puls
Ord som luftsökt påminner om att språk inte lever i ordböcker. Det lever i människors munnar, vid köksbord och fikabord, i sms och småprat. De där orden man inte ens tänker på att man skapat – de bara finns.
Kanske kommer luftsökt någon gång att få en plats i Svenska Akademiens ordlista. Kanske inte. Det spelar egentligen ingen roll. För där, i vardagsspråkets rörelse, slår språkets hjärta som allra starkast.
Har du ditt eget ord?
Kanske har du också ett ord som bara finns i din familj, ditt kompisgäng eller din dialekt? Något som känns självklart när du säger det, men får andra att le frågande?
Berätta. För varje nyans, varje påhitt, varje ord på en känsla vi ännu inte visste att vi behövde – det är så språket fortsätter andas.