Av någon anledning är det alltid lite magiskt att lyssna på Fredrik Sjöberg prata om språk. Kanske för att han gör det med samma ömhet och fascination som andra kanske sparar till att tala om första kärleken, ett vackert landskap eller ett särskilt lyckat sommarlov. För honom är språket nämligen alla de där sakerna på en gång – en plats, en känsla, en livshållning.
Vi pratar inte om språk som verktyg här, eller som ett praktiskt sätt att få fram sitt meddelande snabbt och tydligt. Nej, för Sjöberg är ord något mycket mer än så – de är som små varelser i ett ekologiskt system. Som fjärilar. De kan vara sällsynta, gnistrande, flyktiga. Och precis som fjärilar måste språket skyddas, vårdas, beundras.
“Språket är det som skapar en hemkänsla. Man präglas av det precis som av ett landskap,” säger han i en intervju i Språktidningen.
Med håv i handen och nya ord på tungan
Sjöberg är entomolog, alltså en insektsälskande vetenskapsman, i grunden. Men han är också författare, stilist, kritiker – och antagligen en av Sveriges mest oväntade språkaktivister. Mer håv än högt tonläge, kan man säga.
På sin ö i skärgården, Runmarö, har han räknat 56 olika fjärilsarter på tomten. Målet är att komma upp i 59 – lika många som det finns i hela Storbritannien. På sätt och vis håller han exakt samma räkning i språket. Varje dag försöker han använda ett nytt ord han aldrig använt förut. Inte för att briljera, utan för att det gör språket levande. Nyligen skrev han exempelvis om en “tarmdiva” – ett hemkokt uttryck inspirerat av 1930-talets alternativa hälsokultur.
Det är Sjöbergs sätt att göra motstånd. Mot slentrian, mot släta ord utan fäste, mot vad han kallar för “illitterat liberalism” – idén att alla sätt att uttrycka sig är lika värdefulla, hur ogenomtänkta de än är.
“Att allting duger är suboptimalt,” säger han rakt upp och ner.
Estetik framför effektivitet
Sjöbergs sätt att se på språk är långt ifrån tekniskt. Det är snarare sensuellt. Filosofiskt. Han resonerar som om varje text vore musik: öppningsmeningar ska sjunga, rytmer ska vibrera rätt, klanger ska smälta i munnen. Han läser allt han skriver högt – alltifrån hyllade essäer till bokrecensioner – för att säkerställa just det ljudliga. Hur det låter. Hur det känns.
När han recenserade språkhandboken “Viktig svenska” förra året, så störde han sig inte på att språket förändras – det gör det ju hela tiden – men på att vi verkar glömma varför det förändrats. Inte för att bli mer effektivt. Utan för att det är vackert när det gör det rätt.
Han jämför med naturskydd:
- Förr i tiden skyddade man landskap för att de var vackra.
- Idag gör man det för att de hyser någon rödlistad art.
Det kan man ju förstå, men något har gått förlorat. Samma, menar han, gäller för språket.
“Om man generaliserar och talar om det vackra kan alla vara med och tycka.”
Från Strindberg till skymningsfjärilar
Sjöbergs kärlek till det vackra språket springer ur flera källor. Latin han lärde sig som ung fältbiolog – då ännu med håven i hand. Strindbergs glödgade naturskildringar. Fjärilars vetenskapliga artnamn. Små, precisa ord med stor funktion.
Han är tydlig: att kunna bryta mot normer kräver att man först lärt sig dem. Han nämner Picasso, som behärskade det klassiska hantverket innan han kunde revolutionera konsten. Så borde det vara med språket också, tycker han.
I dag finns det en tendens att hylla frispråkighet och talspråksnära texter, utan att först ha gett unga verktygen för att klara mer.
“Språklig frihet är inget man får – det är något man förtjänar.”
Ett hotat språkklimat
För honom är ett språk lika mycket ett ekosystem som en samling ord i en ordbok. Det kräver samma slags vård, engagemang och politisk vilja som naturen. Men här tryter det – både i den biologiska och den språkliga mångfalden.
Svenska, menar han, är ett minoritetsspråk. Det måste vi vara medvetna om. Det går knappt att leva på att vara författare idag – och ännu mindre på att skriva vackert, utan klickvänliga rubriker.
Därför tycker han att:
- Författarfondens stöd till litterära kulturbärare borde tredubblas
- Det är inte en lyx – utan ett samhällsskydd
Att skriva vackert, använda ovanliga ord, tänka efter innan man pratar – allt det är en sorts språklig naturvård.
Orden som driver allt
Fredrik Sjöbergs stora genombrott kom med boken Flugfällan 2004 – en charmig och stillsamt briljant samling texter om blomflugor, samlande och vetenskap. Den har översatts till över tjugo språk. Sedan dess har han fortsatt skriva – om konstnärer, poeter, fåglar, landskap – och alltid med orden som motor.
“Jag skriver inte för att påverka, utan för att det roar mig.”
Och det hörs. Det är nämligen svårt att läsa Sjöberg utan att själv börja fundera på vilket ord man använt senast som verkligen stuckit ut. Ett ord som liksom fladdrade till – vackert, märkligt eller oväntat. Det kanske kan vara början på något nytt, vem vet?
För i slutändan handlar det om känslan. Den som kommer när man ser en sällsynt fjäril slå ut sina vingar, eller när ett perfekt valt ord landar på just rätt rad i en text och får något i en att känna sig hemma.
🦋 Vilket ord har du nyligen stött på som du tyckte var extra vackert eller lustigt? Dela det med oss! Kanske börjar du, likt Sjöberg, samla på dem.