Av Nina van den Brink – Språktidningen, 23 augusti 2025
Ett hem byggt av ord – och hotat av tystnad
Det är bara 130 sidor långt, men Ett hus på randen till tårar väger tungt. Den fransk-libanesiska författaren Vénus Khoury‑Ghata skildrar ett 1950-talshem i Libanon – en familj lika kantstött som landet omkring dem, ett hus som nästan knakar i fogarna av allt osagt.
Här är orden inte bara repliker. De är knivar, skydd, tårar, en hel värld av känslor som väller fram mellan personerna. När modern vädjar till fadern att skona deras son, är det inte en fysisk gest av våld som skakar mest, utan pappans svar – hans ord skär genom själen. Till och med när hon lagar mat finns språket där: maträtter överkryddade med salt, som om tårarna smugit sig ner i grytan.
Språket blir romanens verkliga huvudperson. Och där, någonstans mellan kärlek och våld, omsorg och svek, börjar man förstå: berättelsen handlar lika mycket om makten i ord som om själva familjen.
Mellan två språk – och två världar
Berättaren befinner sig mitt i en språklig dragkamp. Å ena sidan finns franskan – upphöjd, skolad, distanserad. Å andra sidan den jordnära arabiskan, full av vardagsbilder. Men modern blandar båda och skapar en melodi som kallas “franbanesiska.”
För dottern väcker det skam. I den blandningen hörs också något mer: klass, tillhörighet, rangordning. Moderns språk gör det tydligt hur ord kan placera en människa i ett socialt fack – och samtidigt pränta in en känsla av utanförskap hos barnet.
Romanen blir därmed också en sorts språkatlas. Inte över nationer, utan över människor. Hur de pratar säger mer än vad de gör. Som läsare börjar man fråga sig: vilka ord använder vi själva för att passa in – och vilka lämnar vi kvar vid dörren?
Ett språk som både binds och befriar
När jag själv läste boken i tjugoårsåldern slog den ner i mig som en insikt: språket vi tror oss använda, använder också oss. Det kan vara en livskraft, men också ett öde. I Khoury‑Ghatas roman är det själva hjärtat av dramat – att orden både bär relationerna och bryter sönder dem.
Hon koreograferar språket som andra koreograferar dans. Varje replik och varje nyans tecknar berättelsen om kärlek, våld, klass och identitet – samtidigt som människorna själva tycks vara fångade i just dessa ord.
Kort om boken
- Författare: Vénus Khoury-Ghata
- Titel: Ett hus på randen till tårar (övers. Mats Löfgren)
- Plats och tid: 1950-talets Libanon, en familj som spegel för landets slitningar
- Teman: Språk som makt och sårbarhet, klass och hierarki, känslans uttryck
- Stil: Kort, bildrikt språk där orden själva utgör scenen för dramat
💬 Fundera på: Har du själv märkt hur ditt språk – dialekten du använder, ordvalet du gör, när du byter mellan olika språk – förändrar hur människor runt dig ser på dig?
👉 Vill du att jag utvecklar detta ännu mer? Jag kan förvandla recensionen till en större essä om fenomenet “franbanesiska” – som symbol för språkblandning, skam och klass i Libanon – och koppla den till nutida diskussioner om code-switching och mångspråkig identitet.
✨ Skulle du vilja att jag expanderar texten till den större essän, där bokens språkteman binds ihop med våra samtida erfarenheter av att byta dialekter, språk och till och med versioner av oss själva?