När Anna-Karin Palm pratar om språk, märker man snabbt att hon inte bara ser det som ett verktyg för berättelser. För henne är språket som en kropp, ett landskap, ett sätt att lyssna lika mycket som att tala. Hon beskriver mötet mellan människor som en slags gnista — inte i själva orden, utan i pausen mellan dem — något som blivit ett kännetecken för hennes författarskap.
När orden tystnar och rytmen tar över
I novellsamlingen Trakten är dialogen sparsam och återhållen. I stället låter Palm tystnaden och rytmen bära berättelsen. Varje mening får andas sitt eget eko. Hon låter sina gestalter vandra ensamma genom landskap, hellre än att låta dem prata sönder stillheten. Hon tror att dialogen ibland förklarar för mycket — och att tystnaden kan vara mer uttrycksfull. Det är som i musik: ibland är det pausen mellan tonerna som berör mest.
Hem till Hälsingland
Efter många år i Stockholm och en längre tid i franska Normandie har Palm återvänt till norra Hälsingland. Hon kallar platsen för en “välbevarad hemlighet”. Bland björkar, älvar och vägar som spruckit av tidens gång har hon hittat både lugn och språk.
Återvändandet handlar inte bara om geografi, utan också om språklig och känslomässig hemkomst. Palm har ofta känt sig som stockholmskusinen i den hälsingska släkten, den utan rätt dialekt. Hälsingemålet var något hon hörde — inte talade. Nu önskar hon ibland att fler dialektord fått plats i hennes böcker. Som kuckurella — det lokala ordet för sädesärla. Även utan dialekt märks Hälsingland i hennes språk, i rytmen, i takten och i små grammatiska avsteg. Som när någon är “stark” utan pluraländelsen: De är stark.
Språk som känsel och doft
Palm beskriver sitt skrivande som kroppsligt och sinnligt. Orden måste kännas i kroppen. Dofter, texturer och ljud blir delar av språket. Hennes starka luktsinne ger texterna liv; varje ord bär både tanke och känsla. Hon talar om rytmen i språket, om hur stillhet kan skapa närvaro utan dramatik. För Palm handlar skrivandet om att lyssna till tystnaden — där finns ofta den djupaste rörelsen.
I samtal med det förflutna
Palm skriver sällan i ensamhet. I hennes ord klingar röster från Virginia Woolf, Rainer Maria Rilke, Selma Lagerlöf och Carl Jonas Love Almqvist. Under arbetet med biografin Jag vill sätta världen i rörelse om Lagerlöf upptäckte hon beröringspunkterna mellan dem — en slags magisk realism där vardagen öppnar sig mot något större. Hon hoppas att fler yngre läsare vågar återvända till äldre litteratur, eftersom den bär världar vi ännu behöver.
Ordglädje och språkets motstånd
Palm skrattar åt hur ofta stavningsprogrammet vill korrigera hennes ord: guldsol, mossgrön, skogsgrön. Hon ser protesterna som ett tecken på att hon hittat sin egen röst. För henne är språket ett uttryck för motstånd — mot förenkling och likriktning. Hennes språk kräver uppmärksamhet, och just därför upplevs texterna så närvarande.
Att läsa Anna-Karin Palm är att bli påmind om att språk inte bara handlar om att säga saker. Det handlar om att låta världen kännas genom orden — i rytmen, i mellanrummen, i tystnaden mellan två meningar.
Reflektionsfråga
Vilket ord — kanske ett gammalt dialektord, kanske ett eget påhittat — bär just din plats i världen?