Tänk på det en stund: när vi pratar med varandra utgår vi nästan alltid ifrån att den andra talar sanning. Det är själva grunden för att språk och samtal ska fungera – annars skulle vardagen krascha. Just därför har vi massor av uttryck för att ljuga, men knappt några för att säga sanningen. Sanningen är normen, lögnen är undantaget.
I svenskan drar man en *vals*, för någon *bakom ljuset*, hittar på en *lögn som en häst är lång*. Men vad heter egentligen motsatsen till att ljuga? Att “tala sanning” måste vi säga som en hel fras. Engelskan är likadan – den har *to lie*, men inget eget verb för att göra tvärtom. På spanska finns *mentir*, men för sanningen behöver man hela uttrycket *decir la verdad*. Så är det nästan överallt: sanningen är så självklar att vi inte ens behöver ett ord för den.
En tyst överenskommelse
Redan den brittiske språkfilosofen Paul Grice beskrev samtal som ett osynligt kontrakt. När vi pratar ska vi bidra med sådant som är sant, relevant och lagom tydligt. Det är den där outtalade spelregeln som gör att världen snurrar smidigt. Säger någon däremot “jag lovar, jag talar sanning”, då anar vi genast att något skaver. Varför försäkra det självklara om man inte riskerar att bli misstänkt?
Sanningen i religion och kultur
Utanför vardagssamtalet väger sanningen tungt. I kristendomen sägs Jesus *vara* sanningen. I islam är *Al-Haqq* – sanningen – ett av Guds namn. Och i buddhismen står “de fyra ädla sanningarna” i centrum.
I ordspråk och talesätt får sanningen ofta en annan nyans. På svenska kan den komma ur “barn, dårar och fyllbultar”. På ryska heter det *pravda glaza kolet* – “sanningen sticker i ögonen”. Den kan alltså både svida och besvära.
När ”sann” blir ”väldigt”
Språk älskar omvägar. Ibland tappar ord sin ursprungliga tyngd och får en helt ny funktion. Ta engelskans *very*. Det betydde en gång ’sann’, via franskans *vrai*. Idag fungerar det bara som förstärkare: *very good, very small*.
Likadant i svenskan: “sannerligen” var en gång en garanti för att man menade sanningen. Idag används det mest som eftertryck – ibland ironiskt, ibland högtidligt.
Två olika slags sanning
På ryska skiljer man mellan två ord: *istina* för den eviga, absoluta sanningen och *pravda* för den mänskliga, personliga versionen. Det var inte en slump att Sovjetunionens berömda tidning hette *Pravda* – inte *Istina*.
Om SVT:s program *Min sanning* översattes till ryska, skulle det alltså bli *Moja pravda* – aldrig *Moja istina*.
Små språkliga kvitton
Sanningen dyker också upp i våra små bekräftelser. En norrman mumsar fram “ikke sant?”, en bask skiljer av med “egia?” – “sant?”. Och vi svenskar flikar in “sant” eller “det stämmer” för att nicka språkligt mitt i samtalet. Det är våra verbala handslag.
Att vara rak
Etymologin pekar mot samma mönster. Ofta handlar det om att vara eller att vara rak. Svenskans *sann* går tillbaka till ett urgammalt ord för “vara”. I litauiskan heter sanning *tiesà*, från ”räta ut”.
Därför känns det nästan logiskt att vi – även i kroppsspråket – markerar sanningen med en gest som är rak och tydlig, som handflatan som slås bestämt mot en annan hand.
Så varför finns det tusen sätt att ljuga?
Enkelt: för att sanningen är grundläget. Den tas för givet. Först när någon ljuger, överdriver eller slingrar sig behöver språket bli kreativt. Därför överflödar det av ord för lögner, men knappast för det motsatta.
Nästa gång någon säger ”det är min sanning”, kan du höra skuggan från ryskan: deras *pravda*, den personliga versionen som skiljer sig från det absoluta *istina*. Och det är kanske just där, mellan det upphöjt eviga och det vardagligt mänskliga, som språket speglar den verkliga kampen med frågan:
👉 Är sanningen något vi delar – eller något vi ständigt skapar själva?