Det börjar stilla, nästan obemärkt. En kvinna följer med ett par vänner – och deras hund – till en avlägsen alpstuga i de österrikiska bergen. De andra går ut på en promenad. Hon stannar kvar. Men när hunden plötsligt kommer springande tillbaka, ensam, anar man att något är fel.
Hon ger sig ut för att leta. Men kommer inte långt.
Bom. Rakt framför henne reser sig en osynlig vägg. Ingen fara strålar genom luften, ingen dramatisk explosion – bara en gräns som inte går att passera. Utanför denna märkliga barriär verkar hela världen ha frusit till is. Människor står stilla som vaxdockor. Djur orörliga. Den moderna civilisationen – tyst som graven.
Så börjar Marlen Haushofers roman Väggen, nu återutgiven på svenska i Rebecca Lindskogs rytmiskt precisa översättning. Trots att boken först gavs ut 1963, känns den bitande aktuell i en tid där ensamhet, gränser och sammanbrott klingar med nya, oväntade nyanser. Men det som verkligen gör Väggen till en djupt omskakande bok är inte bara berättelsen. Det är språket. Formen. Och känslan av att långsamt tappa orienteringen inuti en roman som vägrar ge oss ett andrum.
När orden blir själva väggen
Glöm kapitel. Glöm luftiga stycken, dialograder som ger ögat pauser eller cliffhangers som biter dig i sidan. Väggen är skriven i en enda lång textmassa – oavbruten, tät, nästan kvävande.
Det är en stil som gör något särskilt med dig som läsare. Snart känns sidorna lika instängda som kvinnans värld bakom väggen, där hon tvingas överleva genom att odla potatis, mjölka en ko och skaffa ved. Det här är inte postapokalyps à la Hollywood – här finns inga zombies, inga hjältedåd. Bara ett ensamt människoliv som måste få gå sin gång. Sakta. Tyst. I en värld som upphört att lyssna.
Men just i det tysta sker något egendomligt högljutt.
Att isoleras – tillsammans med någon annan
På något märkligt sätt håller huvudpersonen oss vid handen, trots att hon är ensam. Hennes berättelse, som nästan liknar en dagbok, rör sig från det vardagliga till det existentiella utan förvarning. Hon pratar med sig själv, men också till oss. I det monotona flödet – där inget riktigt börjar eller slutar – händer det: hon blir verklig. Och vi börjar leva hennes dagar, känna hennes oro, hennes trötthet – och hennes intensiva vilja att hålla fast vid mänskligheten.
Språket blir inte bara ett verktyg för att beskriva hennes situation. Det blir själva situationen. Och kanske är det därför romanen skaver så djupt. Den tvingar oss att stanna upp och möta hennes rutiner, hennes tankegångar, utan möjlighet att klicka ”nästa avsnitt” eller bläddra vidare till mer spänning.
Ett översättarjobb med fingertoppskänsla
Det krävs mod – och ett finkalibrerat öra – för att överföra den här sortens text från ett språk till ett annat. Rebecca Lindskog har gjort just det. Hon lyckas fånga tyskans täthet och stillsamma desperation utan att förlora det poetiska. I hennes svenska version är det som att varje ord väger mer än vanligt, som att det inte bara bär mening – utan också tystnad.
Och det är i de där mellanrummen, de osagda sakerna, som Väggen verkligen tar fäste.
En bok som inte släpper taget
Det är svårt att inte använda stora ord om den här boken. Den har beskrivits som både en kultklassiker och en feministisk pärla, och visst finns det något djupt politiskt i skildringen av en kvinna som helt på egen hand bygger ett nytt liv, utan publik eller erkännande.
Men kanske är Väggen också någonting mer: en bok som man går vilse i och där man faktiskt inte vill hitta ut. Den har den där ovanliga förmågan att forma ett rum i hjärnan som sitter kvar, som fortsätter viska länge efter att sista sidan är läst.
Vill du ha ett äventyr med action, hjältar och dramatiska vändningar? Då är det här inte din bok.
Vill du däremot bli förflyttad till en annan existens – en där varje andetag räknas, varje syssla bär mening och varje ord känns som en sten i handflatan?
Då ska du läsa Väggen.
Och sedan läsa den igen.
Vad kommer härnäst?
Har du själv stött på en roman där språket gjort hela skillnaden? En där formen dragit in dig lika mycket som innehållet? Tipsa gärna oss – och andra läsare – om dina egna språkberörande favoritböcker!
Kort om boken
- Titel: Väggen av Marlen Haushofer
- Ursprungligen publicerad: 1963
- Ny svensk utgåva: Översatt av Rebecca Lindskog
- Stil: Oavbruten, utan kapitel eller stycken – en insnärjande rytm
- Genrekänsla: Postapokalyptisk vardag med psykologisk skärpa
- Stämpel: Klassas av många som både kultroman och feministisk klassiker
Alternativa rubriker
- ”Innesluten i orden: En roman som bygger sin egen bur”
- ”När en bok inte vill släppa taget – och du inte vill bli fri”
- ”Väggen: En roman som viskar, men slår hårt”