Tänk dig att du sitter vid köksbordet i Skellefteå. Din kompis ser blek ut, rynkar på näsan och mumlar: “Jag tjajes.” Inga tvivel om vad hen menar – magen bubblar, världen gungar, och det är bara en hårsmån kvar till att det går illa. Men vad betyder egentligen det här märkliga ordet och var kommer det ifrån?
Det ska vi ta reda på – från kräkreflexer till uråldrig ljudkonst och norrbottniska tongångar.
Ett magknip i ord
”Tjajes”, alltså. I Skellefteåtrakten betyder det helt enkelt att må illa. Har du kväljningar? Kräkkänslor? Då tjajes du. Frågan ”Tjajes du?” översätts bäst till ett medkännande ”Mår du illa?” i resten av Sverige.
Men så enkelt är det förstås inte. Som med många dialektord finns det nästan lika många varianter som det finns byar i Norrland. I Umeå hör man ”tjöjes”. I Maxmo i finlandssvenska Österbotten kallas det ”tjöjis”. Hoppar man bakåt i historien, till 1600- och 1700-talen, dyker det istället upp som ”köjas” i gamla texter – och det är också den stavningen som Svenska Akademiens ordbok föredrar.
Ett ord på resande fot
Det fascinerande med “tjajes” är hur det vandrat, förändrats och muterats över tid och rum, men alltid burit samma känsla: illamåendet. Från de norrländska skogarna till kustområdena i Finland, har det hållit sig levande.
Dialektformerna varierar som ett färgrikt lapptäcke:
- tjoijes
- tjåijes
- tjaijes
- tjöjjes
Alla lite olika, men alla med det där distinkta kräk-ljudet. En urkraft i ljudform. Det är svårt att skriva ner exakt hur det låter, och det är också poängen – det är ett ord som lever i munnen snarare än på papper.
Och det är just det som gör såna här ord så spännande. De är inte slipade i akademiska korridorer, utan formade av jästbubblande magar, kraftiga kväljningar och människors sätt att förmedla det som känns på riktigt.
Ett ljud som säger allt
Språkexperter misstänker att “tjajes” är vad man kallar ett onomatopoetiskt ord – alltså ett som härmar ljudet av det det beskriver. Ungefär som när vi säger ”blä” eller ”hulka” för att beskriva illamående eller gråt. Man kan nästan höra själva kväljningen i “tjajes”, eller hur?
De hårda affrikatljuden, vokalförskjutningarna – det låter som kroppen försöker kasta ut något obehagligt. Det är som om själva uttalet hjälper kroppen på traven.
Norrland – och bortom
Och här kommer ett överraskande tillägg för språkälskare: det är inte bara i Sverige man “tjajes”. Föreställ dig en bergsby någonstans i Norge, där någon säger ”køyast” – ett ord som betyder precis samma sak: att känna sig illamående.
Den gemensamma språkreflexen pekar på rötter som kanske sträcker sig hela vägen tillbaka till fornnordiskan. Eller kanske är det bara så pass mänskligt med kväljningar att ljuden vi använder för att beskriva dem liknar varandra, oavsett språkgränser.
Ett vardagsord med historia
Det som gör ”tjajes” så charmigt är att det är ett vardagsord som bär på både historia och känsla. Det har funnits i svenska dialekter sedan åtminstone 1600-talet. Det är förankrat i kroppens verklighet och i den språkliga kreativitet som uppstår när vi behöver sätta ord på något som känns – starkt, snabbt, och ofta… väldigt obehagligt.
Dess variantformer – från ”köjas” till ”tjöjis” – fungerar som språkliga fotspår genom tid och landskap. Och de visar hur ett så enkelt ord kan bli en kompass för både dialekter och dialekthistoria. Det är nästan som att språket själv försöker dokumentera våra magplågor, med alla sina vokalljud och tonlägen.
Hur ska man egentligen skriva det?
Så, om du vill skriva ner det här ordet – kanske i en berättelse, en dagbok, eller i ett sms till din mamma – vad väljer du? Stavningen beror helt på var du befinner dig. Vill du hålla dig till ”klassisk” standard, så är ”köjas” den form som slår an hos Svenska Akademien. Vill du däremot att det ska låta precis som hemma i Skellefteå? Kör på ”tjajes”.
Någon rätt eller fel stavning finns inte egentligen — ordet lever sitt eget liv i olika delar av Norden.
Har du hört det?
Så hur är det med dig? Kommer du från en plats där folk säger “tjajes”? Eller känner du igen något liknande på ditt eget dialektmål? Kanske har du någon egen släkting som brukade humma fram ett “tjöjis” när maten inte riktigt satt där den skulle?
Dela gärna med dig – för bakom varje liten ordform finns en hel värld av språk, minnen och känslor.
Kort om ”tjajes” / ”köjas”:
- Betyder: att må illa, känna kväljningar
- Används i: Norrbotten, Västerbotten, Hälsingland, Österbotten i Finland – och vissa bygder i Norge
- Ursprung: Troligen ljudhärmande (onomatopoetiskt)
- Första dokumenterade användning: 1600-talet
- Varierande stavning/uttal: tjajes, tjöjes, tjåijes, köjas, tjöjis med flera
Alternativa rubriker vi lekte med:
- “Tjajes, tjöjis och köjas – ett illamående ord med många ansikten”
- “När magen talar: ljudet av kväljning i ett ord”
- “Från Skellefteå till Norge: resan för ett uråldrigt magord”
Nästa gång du hör någon säga att de ”tjajes” – tänk på att det där lilla ordet bär på över 400 år av historia. Och kanske mer.