Har du någonsin sagt att du “slösade bort kvällen”? Eller att du “gått skilda vägar” med någon? Klart du har. Det är sådana där fraser som flyter ur oss utan att vi tänker närmare på dem. Men här är grejen – varje gång du använder uttryck som dessa, gör du faktiskt något mycket större: du bär med dig en metafor som hjälper dig att förstå världen. Och den tanken – att metaforer inte bara är poetiskt pynt utan själva hjärtat i hur vi tänker och känner – står i centrum för en bok som förändrat inte bara språkvetenskapen, utan också hur många av oss ser på oss själva.
Vi pratar så klart om Metaphors We Live By, den numera klassiska boken av lingvisten George Lakoff och filosofen Mark Johnson, först publicerad 1980. Trots att den har över 40 år på nacken känns den nästan överraskande modern. Och enligt språkprofessorn Karin Milles vid Södertörns högskola är det också en bok man gärna bär med sig genom livet.
“Metaforer är inte bara pynt – de formar hur vi tänker, känner och lever,” säger hon. Och det är just det boken visar – på ett sätt som är konkret, klarsynt och ibland till och med omvälvande.
När “kärlek är en resa”
Vi har alla hört uttryck som “vi har kommit långt i vår relation” eller “vi står vid ett vägskäl”. Men har du någonsin stannat upp och funderat – varför pratar vi om kärlek som om det vore en bilresa? Jo, menar Lakoff och Johnson, det är för att våra hjärnor älskar att ta något vi förstår (som att resa från punkt A till B) och använda det för att greppa något mer abstrakt – som kärlek.
“Relationer beskrivs ofta i termer av riktning, hinder, mål – som om vi kör mot något tillsammans,” säger Milles. Men det är inte den enda möjliga bilden. Tänk om vi istället såg kärlek som en planta? Då kanske vi skulle prata mer om hur man vattnar och vårdar. Mindre fokus på att “ta sig fram” – mer på att skapa förutsättningar för att något ska gro.
Och just där händer något spännande: när vi byter metafor, förändras ofta också vårt beteende.
Språket är inte en spegel – det är en form
Det är lätt att tro att språk speglar verkligheten, men enligt Lakoff och Johnson är det snarare tvärtom: vi ser verkligheten genom språket. Och språket är, till stor del, byggt av metaforer vi sällan reflekterar över.
Vi säger att tid “slösas”, “sparas” eller att vi inte “har tid”. Allt det antyder att tid är en valuta – något man har eller inte har. Men tänk om tid istället var något vi upplever, smakar på, färdas igenom, eller till och med skapar?
De här vardagliga uttrycken spelar roll. Metaforen “tid är pengar” får oss att stirra på klockan, stressa, känna skuld när vi inte “använder tiden effektivt”. Och det påverkar hur vi mår.
Milles framhåller att just därför är det här något som rör oss alla – inte bara språkentusiaster eller akademiker. Våra ordval formar våra tankar, och våra tankar styr våra liv.
Är läsning en resa… eller något som växer?
Mot slutet av sin reflektion slänger Karin Milles in en liten blinkning: “Det är inte bara kärleken som är en resa – läsningen är det också.” Och här landar vi i en tanke som är ganska fin. Hur vi pratar om läsning, lärande, utveckling – allt det där – påverkar hur vi uppfattar det. Är du på en väg när du läser, med tydliga etapper och mål? Eller är du mer som en trädgårdsmästare, där varje bok du öppnar är fröet till något nytt?
Och det kanske är i just den frågan som hela bokens poäng verkligen landar: metaforer är inte “bara ord”. De färgar våra idéer, känslor och handlingar. De är små nycklar till våra egna tankevanor.
Därför är Metaphors We Live By fortfarande en bok att sträcka sig efter:
- Den öppnar ögonen för hur språket faktiskt fungerar: som ett verktyg för att forma, inte bara beskriva våra liv.
- Den hjälper dig se igenom dolda tanke- och maktstrukturer – i politik, reklam, kultur.
- Du kommer aldrig höra uttryck som “livets väg” eller “slösa tid” på samma sätt igen.
- Och framför allt: du får ett nytt – och mer medvetet – förhållande till både ord och verklighet.
Karin Milles ger oss inte bara en bokrekommendation, hon ger oss en uppmaning: Titta på vilka metaforer du lever med. För de formar inte bara språket – de formar dig.
Så… vilken metafor lever du med?
Är livet för dig just nu som en kamp? En lek? En väg? En dans? Och hur skulle det kännas att byta ut den bilden? Kanske är det först när vi börjar lyssna till våra egna ord som vi verkligen förstår hur vi tänker.
Vilken metafor vill du bli kvitt – eller omfamna? Berätta!