Man kan inte alltid förutsäga vilka böcker som kommer att fästa sig hos en läsare – eller vilka som sätter spår hos ens barn. För min del skedde det oväntat, när min 21-årige son plötsligt blev förälskad i Klas Östergrens roman Gentlemen. Det visade sig inte bara vara starten på en nyfikenhetsdriven läslust, utan också början på en passion för språkets skönhet.
Jag tänker särskilt på en kväll då han använde ordet ”luguber” mitt i ett samtal. Ordet dök upp med en självklarhet som om han alltid haft det med sig. Jag reagerade direkt – inte för att det var fel, tvärtom, utan för att det var så ovanligt. Ett ord med patina, som man sällan hör i vardagligt tal. Men där satt han, min son – och gjorde det till sitt.
Allt började i en bok. En bok som erbjöd mer än bara handling. Den erbjöd språklig svärta, humor, stil, och en svindlande känsla för ton. Det förde honom vidare till Gangsters och Renegater, och därifrån vidare ut i ett helt litterärt landskap där just språket leder vägen.
Språkets magi ligger i upptäckten
Det är förunderligt att en bok från 1980 kan få verka i en ung människas sinne 44 år senare – men det hände. Och det började med ett ord.
Han fortsatte läsa, bland annat Sjöwall & Wahlöös klassiska deckare – där dök återigen ord som luguber och trankilt upp, som glömda skatter längst med språkvandringen. Sådana ord som kräver en mikropaus. En stilla undran: Vad betyder det? Vad gör det i texten? Vilken känsla väcker det?
Språklig passion uppstår ur lust
Och här sker magin. Inte i läxförhör. Inte i språkundervisning. Utan i det ögonblick en läsare känner ett ord – och vill ha fler.
Ordet ”luguber”, om man nu vill bena i det, härstammar från latinets lugubris – sorglig, dyster. Det har funnits i svenskan sedan 1800-talet, ofta i poesi och akademiska texter. Ett ord som luktar regn, svartvit film och gamla minnen. Precis det slags atmosfärrika begrepp som fångar känsliga, unga språköron.
När stil blir innehåll
Det kanske är där litteraturen visar sin sanna kraft: att den föder lust att härma stil, lyssna på tonfall, att själv prova nya uttryck. Lite som att hitta sin klädstil. Gentlemen gjorde detta med en viss arrogans – och det beundrades. Min son lärde sig till och med att knyta en slips med en Duke of Windsor-knut, inspirerad av romanen.
Språket är mer än information. Det är rytm, känsla, självmedvetenhet. Det är en relation – mellan författare och läsare, mellan bok och verklighet, mellan ordet och den som tolkar det.
Och ibland är det större än så. Det kan vara en far som ser sin son bli förtrollad av text. Som ser honom växa inte bara i kunskap, men i språklig musikalitet. En som vet vad ett ord, rätt valt, kan få att kännas. Som kan säga: ”Det där… det är lugubert.”
Ditt egna “lugubra” ögonblick
Kanske har också du ett ord som hängt kvar? En bok som tände något? Kanske hette den Mio min Mio, eller 1984, eller något helt annat.
Oavsett vilken bok det var, så började allt på samma sätt:
- Ett ord som fångar
- En ton som sticker ut
- En nyfiken fråga: Vad betyder det här?
I den stunden börjar ett livslångt samtal med språket – precis som när min son fann sitt. Och jag fick påminnas: det är aldrig för sent att drabbas av ett ord.