En skapelsemyt möter nationalscenen
Jordens hjärta är skriven av den samiska dramatikern och poeten Rawdna Carita Eira och tonsatt av svenska Britta Byström. Tillsammans har de skapat ett verk som hämtar kraft ur den samiska skapelsemyten – berättelsen om kampen mellan ljus och mörker, jord och himmel, liv och ande.
Operan sjungs på nordsamiska, ett språk som talas av runt 25 000 människor i Norge, Sverige och Finland. För den som inte behärskar språket finns svensk textning, men själva klangen och rytmen i nordsamiskan bär berättelsen på ett sätt som översättningar aldrig riktigt kan fånga. Föreställningen spelas på Kungliga Operan mellan 15 november och 29 december.
En ny röst i huset av marmor och guld
Det är inte varje dag man hör nordsamiska sjunga ut i den praktfulla salongen på Operan. Men bakom premiären ligger år av målmedvetet arbete – konstnärligt, språkligt och känslomässigt.
Operasångaren Katarina Leoson beskriver känslan som att lära sig ett nytt musikaliskt instrument:
”Det är ungefär som att sjunga på tjeckiska. Språket är vackert men också utmanande, med sina rikt klingande vokaler och tonande konsonanter. Och allt börjar ju på första stavelsen – det ger rytmen en egen puls.”
Tonsättaren Britta Byström säger att just den där förstastavelsebetoningen förändrade hur hela musiken kom att låta.
”Rytmen i språket blev som musikens hjärtslag,” säger hon.
När språket själv blir musik
För Byström, som inte själv talar nordsamiska, blev arbetet ett slags språklig upptäcktsresa. Hon lärde sig lyssna på hur orden bygger meningar inte bara med grammatik, utan med melodi.
Librettisten Rawdna Carita Eira, som bor i Kautokeino i Nordnorge, ledde sångarna in i språkets ljudvärld – stavelse för stavelse, ton för ton. De tränade uttal, rytm och den där speciella melodiska känslan som språket bär.
Eira berättar att när repetitionerna väl började, hände något magiskt:
”Plötsligt föll uttalet på plats. Sångarna började inte bara tala språket – de sjöng det. För sångare är språket redan musik.”
För henne, som växt upp i en jojktradition, var kopplingen självklar. Hon ser både jojken och operan som sätt att bära världen genom rösten: ”Båda skapar känslor som blir till ljud. Rösten blir ett hem för berättelsen.”
Grammatik som drama
Ur ett språkligt perspektiv är nordsamiskan spännande för vem som helst som älskar rytm och struktur. Det är ett så kallat agglutinerande språk, vilket betyder att ord byggs ut med ändelser som anger allt från person till kasus. Ett enda ord kan rymma det som på svenska kräver en hel mening – något som ger en naturlig koncentration i texterna.
Och så har vi ljuden: alla vokalerna, diftongerna som uo och ie – små musikaliska öar i varje ord. Språket nästan sjunger av sig självt, redan innan det sätts till musik.
En sång av återerövring
För många handlar Eatnama váibmu inte bara om konst utan om språkets framtid. Nordsamiskan har, liksom flera andra samiska språk, länge trängts undan av svenska och norska. Att nu få höra det på Sveriges nationalscen är ett tecken på något större – en levande återkomst.
Eira hoppas att föreställningen ska bli en upplevelse som angår alla, oavsett bakgrund:
”Mitt språk är nordsamiska, men berättelsen är för hela världen.”
När språket sjunger sig själv tillbaka
I slutänden handlar Jordens hjärta om just det – hur ett språk kan bära en hel värld inom sig, och hur musik kan väcka den världen till liv igen. På Kungliga Operan i höst får publiken inte bara höra en ny opera. De får höra ett språk som länge tystats – och som nu sjunger sig själv tillbaka till livet.
Vilket språk skulle du vilja höra på Operan nästa gång?