Det är 1912 och Agda Östlund lyckas med några välvalda ord i tidningen Morgonbris fånga både samtidens absurditet och framtidens potential. Hennes kommentar om riksdagens obeslutsamhet är inte bara ironisk, utan strategiskt vass. Den använder språkets kraft för att kritisera utan att förlora publikens öra, ett exempel på hur retorisk skicklighet kan bli ett politiskt verktyg.
Två roller – en röst
Historikern Magnus Gustafson har lyft fram hur Agda Östlund växlade mellan två retoriska positioner:
- Den vårdande modern – som talade med värme om kvinnors vardag, familj och omsorg.
- Den stridbara amasonen – som med skarp ironi attackerade motståndare och samhällsorättvisor.
Denna pendling mellan det emotionella och det polemiska gjorde att hon kunde nå ut till olika grupper av människor, från arbetsplatsens gårdar till riksdagens podium.
En röst från fabriksgrindarna
Agdas retoriska färdigheter grundlades långt från de politiska elitsalongerna. Hon talade vid folkparksmöten och utanför fabriker – där det gällde att omedelbart fånga publikens uppmärksamhet. Därför utvecklade hon en stil som kombinerade humor och kritik, med en förmåga att förena vrede och värme i samma mening.
Hon använde ofta sin ironi för att avväpna motståndet, särskilt riktat mot förstakammarhögern som motsatte sig kvinnlig rösträtt. Med en blandning av förlöjligande och analys rev hon ner deras argument utan att höja rösten.
Ironi som skydd och svärd
I en tid där kvinnors politiska uttryck ofta stämplades som överdrivna eller irrationella, blev ironin Agdas bästa försvar. Men det var också ett angreppsvapen. Kombinationen av intellektuell distans och emotionellt tilltal skapade ett uttryck som var svårt att avfärda – hon var vass och närvarande samtidigt.
Magnus Gustafson beskriver hennes stil som en “balansakt”. Hon lyckades vara överlägsen utan att vara nedlåtande, sarkastisk utan att bli bitter. Hennes ironi var ideologiskt motiverad – den belyste orättvisor snarare än att bara underhålla.
Kvinnan med pennan – och publikens öra
Under 1920-talet var kvinnliga politiker fortfarande en nyhet. Att då göra vardagens erfarenheter till politiskt stoff, som Agda gjorde, var inte bara modigt – det var banbrytande. Hon visade hur det personliga kunde bli politiskt långt innan det blev en slogan.
Trots att Agda Östlund inte fick samma historiska genomslag som samtida profiler som Elin Wägner, lade hon grunden för en kvinnlig retorik som vågade verbalt driva, förlöjliga och förklara utan att be om ursäkt.
Arvet som fortfarande ekar
Ironins återkomst i dagens politiska samtal – ofta på sociala medier – speglar Östlunds insikter. Hon visade att språk kan användas för att både kritisera och överbrygga, för att skapa politisk förändring med precision och elegans.
- Hon visade att kvinnor kunde ta plats i politiken – med skärpa och humor.
- Hon påvisade att ironi inte försvagar ett budskap – det kan förtydliga det.
- Hon bevisade att retorik kan vara både känslosam och rationell.
Agda Östlunds arv är ett språk som förenar kamp och värme. En politisk röst som fortfarande, mer än hundra år senare, finner sin resonans i våra tiders debatter.
📘 Vill du läsa mer om Agda och andra kvinnliga pionjärer? Besök Språktidningens arkiv och leta upp artikeln Kvinnorna får ordet.
💬 Hur tolkar du Agdas användning av ironi?
Har vi i dag ett samhällsklimat där kvinnlig vrede får ta plats – eller möts den fortfarande med skepsis? Berätta vad du tycker i kommentarerna eller hör av dig till redaktionen.