Sjuttio år gammal satt Marianne Lindberg de Geer hemma i sin fåtölj, med datorn i knät, och upptäckte något helt nytt: skrivandet. Efter ett helt liv som konstnär, teaterarbetare och provokatör började hon plötsligt formulera världen i ord – inte för att ställa ut, utan för att förstå.
När hon 2017 lämnade jobbet som konstchef på Kulturhuset Stadsteatern kunde hon ha dragit sig tillbaka, som så många andra gör vid den punkten i livet. I stället inledde hon ett nytt kapitel. På bara några år skrev hon tre självbiografiska romaner och sedan en serie dagböcker där vardagens trivialiteter möter samtidens stora frågor – från politiska kriser till klimatförändringar.
För Lindberg de Geer blev skrivandet en sorts inre spegel, ett sätt att se sig själv tydligare. Hon beskriver hur hon varje dag öppnar datorn utan krav på vad texten ska bli. Hon skriver av nyfikenhet, inte av ambition. För henne är språket både lek och livlina – och framför allt ett sätt att hålla kontakt med verkligheten.
Språket som växer med tiden
Något av det mest fascinerande med hennes sätt att skriva är hennes känsla för språkets rytm och skiftningar. Hon växlar obekymrat mellan svenska och engelska uttryck – med små infall av teaterns jargong och ungdomars slang. Det är inte poserande, bara naturligt. Hon fångar hur språket faktiskt låter när människor pratar 2020-talets svenska.
När hon plockar upp ord som ”yalla” gör hon det med samma nyfikenhet som en språkforskare, men med konstnärens öra för tonfall. Orden blir ett sätt att mötas mellan generationer, att förstå hur språket själv rör sig och förändras.
Att skriva världen som den känns
Stilistiskt har Lindberg de Geers prosa något dokumentärt över sig. Hon registrerar snarare än iscensätter – men det betyder inte att känslorna saknas. Tvärtom, mellan vardagskommentarerna och svordomarna, de små ironiska blinkningarna och humorn, sipprar ett stort allvar fram. Hon söker efter sanning, inte perfekta formuleringar.
Dagböckerna – samlade i projektet Rakt av – är fulla av vardag och världspolitik om vartannat. Ett ögonblick sitter hon och betraktar regnet genom fönstret, i nästa noterar hon nyhetsflödet – från politiska förändringar till klimatkrisens konsekvenser. I hennes händer blir dagboken nästan som en samtidskrönika, där det personliga och det historiska vävs tätt samman.
”Vi är för tysta, tanterna”
Lindberg de Geer placerar sig mitt i den svenska dagbokstraditionen, bredvid namn som Lars Norén och Ulf Lundell — men hon gör det med en viktig skillnad: hon ger plats åt den äldre kvinnans röst. ”Vi är för tysta, tanterna,” säger hon, med lika delar humor och allvar.
För henne är dagboken inte bara privat utan också politisk. Att skriva är att ta plats. Det är ett sätt att hävda att livserfarenheten, också den som inte längre kallas ”ung” eller ”ny”, är värd att lyssna på.
Skrivandet som överlevnad
För den som frågar hur man själv ska börja skriva har hon ett enkelt råd: tänk inte på att bli publicerad. Då går det, som hon säger, ”åt helvete”. Skriv för att du måste, inte för att du borde. Själv inspireras hon av Jeanette Winterson och hennes idé om skrivandet som en överlevnadsstrategi — något man gör för att hålla sig vid liv i världen, för att stå ut med dess kaos och motsägelser.
Hos Lindberg de Geer handlar det just om det: att hålla blicken kvar i nuet, att skriva för att förstå snarare än för att glänsa.
Ett språk för sin tid
Språktidningens porträtt av henne visar något större än bara en personlig resa. Lindberg de Geers språk är som en karta över 2020-talets Sverige: flerspråkigt, självironiskt, kompromisslöst nära vardagen. Det ger plats för banaliteten, utan att förlora värdigheten.
Och någonstans i den enkla handlingen – att skriva varje dag, rakt av – uppstår det som gör hennes texter så levande: en påminnelse om att språk inte bara beskriver världen, det skapar den.
Tre saker att ta med sig från Marianne Lindberg de Geers skrivande
- Skrivandet börjar i nyfikenheten, inte i viljan att bli läst.
- Språket är ett motstånd, ett sätt att stå emot glömska och tystnad.
- Dagboken kan bli samtidens spegel – där våra små ord möter världens stora rörelser.
Kanske är det just därför Marianne Lindberg de Geers ord känns så angelägna: de visar att det aldrig är för sent att hitta sitt språk, och att det vardagliga, det som händer ”rakt av”, ofta säger mest om vilka vi egentligen är.