När blir ett ord ett namn? Och vem bestämmer egentligen det? Frågan har aktualiserats efter att konstnären Karin Andersson – mer känd i konstvärlden som Karin Mamma Andersson – försökt registrera ”Mamma” som sitt officiella förnamn.
Hos Skatteverket tog det dock stopp. Myndigheten konstaterade att ”mamma” är ett ord som används i vardagen, men inte ett namn. Det formella svaret löd: ”inte förenligt med svenskt namnskick”.
Karin överklagade beslutet och tog saken vidare till förvaltningsrätten, men även där fick hon avslag. Hennes tre decennier långa användning av namnet i konstvärlden – i gallerier, utställningskataloger och recensioner – räckte inte för att det skulle godkännas inom folkbokföringen.
Vad räknas egentligen som ett namn?
Det här är mer än en ren formalitet. Det rör själva idén om vad ett namn är. Enligt personnamnlagen måste ett förnamn ha ”namnkaraktär”, vilket betyder att det ska fungera som tilltalsnamn i vardagen och inte väcka förvirring eller kännas olämpligt.
Det leder ibland till oväntade gränsdragningar. Några exempel:
- I Sverige finns personer som fått heta Paj och Google.
- Namn som Superman, Allah och ett ensamt Q har stoppats.
För Skatteverket är just ”mamma” för starkt förknippat med föräldrarollen för att kunna registreras som individnamn.
Konstnärsnamn kontra folkbokföring
Att leva med två namn är inget ovanligt bland artister. Det juridiska namnet kan ofta skilja sig från det publika. Exempelvis:
- P!nk heter egentligen Alecia Moore.
- Håkan Hellström har alltid haft med sitt mellannamn Georg i registren, trots sin ikonstatus.
För Karin Andersson blir konflikten särskilt tydlig eftersom hennes konstnärsidentitet bygger just på ordet ”Mamma” – en laddad titel som i konstens värld framstår som självklar men som myndigheterna klassar som otillåten.
Språket förändras – men långsamt
Namn och språk är inte statiska. Många ord som förr bara var smeknamn eller substantiv används idag som etablerade förnamn.
- Saga betyder berättelse, men är också ett vanligt flicknamn.
- Bosse var en gång blott en förkortning av Bo.
I andra kulturer används ord som Buddy, Prince, Papa och Nana utan problem som namn. I Sverige går utvecklingen långsammare, och myndigheterna är kända för sin restriktivitet.
En större fråga än en konstnärs namn
I grunden handlar fallet om balansen mellan individens frihet och myndigheternas regelverk. Diskussionen är inte bara byråkratisk – den väcker frågor om språklig identitet. Hur mycket bestämmande ska staten ha över våra namn? Varför känns ”Mamma” provocerande i folkbokföringen men självklart i konstsammanhang?
För närvarande har Karin Andersson förlorat striden. I konsten är hon fortfarande ”Mamma”, men i folkbokföringen förblir det ett smeknamn. En påminnelse om att språket alltid rör sig framåt – medan lagboken följer efter i långsammare takt.
Kortfattat
- Konstnären Karin Andersson, känd som Mamma Andersson, får inte registrera ”Mamma” som förnamn.
- Skatteverket och förvaltningsrätten menar att ordet saknar namnkaraktär och är för starkt kopplat till föräldrarollen.
- Svenska namnregler är restriktiva: vissa ovanliga ord går igenom, andra stoppas.
- Fallet belyser frågor om språk, identitet och statens roll i namngivning.
👉 Så, vad tycker du? Är det en språklig bromskloss som håller ”Mamma” kvar i vardagsrummet, eller borde vi bli friare med vilka ord som släpps in i folkbokföringen?