För många är modersmålet som ett hem – något tryggt, självklart, inbyggt i hur man tänker, drömmer och skämtar. Men i Belarus är detta band till språket långt ifrån självklart. Belarusiskan, ett språk med djupa rötter i landets kultur, befinner sig i en mycket utsatt position. Det paradoxala: hotet kommer inifrån. Istället för att stärka sin språkliga identitet underminerar staten medvetet det egna språket.
Belarusiskan – mer än ett språk
Under 1800-talet förstärktes ryskt inflytande när Belarus blev en del av det ryska imperiet. Ryskan tog över skolor, myndigheter och det offentliga rummet. Belarusiskan fick existera enbart i hemmet eller i skymundan.
Efter självständigheten år 1991 uppstod ett kortvarigt språkligt uppvaknande. Belarusiskan erkändes på papperet som ett av de två officiella språken. Det var en hoppfull tid då många kände att språket kunde bli en symbol för nationell identitet och frihet.
Men snart började utbildningsinstitutioner som undervisade på belarusiska att läggas ned. Staten började indirekt försvåra valet att använda språket – genom att skapa brist på resurser för undervisning och vardagligt bruk. Detta ledde till ett moment 22: eftersom färre valde belarusiska, menade myndigheterna att det saknades efterfrågan, och ytterligare stöd drogs in.
Mer än en fråga om språk – det handlar om makt
Varför denna aversion mot ett eget inhemskt språk? Svaret är politiskt. Belarusiskan har i många sammanhang kommit att förknippas med demokratiska rörelser och opposition. Genom att marginalisera språket dämpar regimen även motståndets röst.
Många länder försöker skydda sina traditionella språk, men Belarus står ut genom att staten själv aktivt bidrar till dess undanträngning. Två generationer har nu vuxit upp utan att riktigt kunna tala sitt modersmål, men fortfarande finns hopp.
Räddningen i sagoböckerna?
Dmitri Plax pekar på barnlitteraturens roll: här blir språket levande och naturligt för barn. Sagor, känslor och skratt på modersmålet hjälper till att bygga en språklig bas fri från politiska konflikter.
Genom att översätta barnböcker från belarusiska till svenska försöker han bevara och sprida språket. Det är ett långsiktigt arbete som kräver både eldsjälar och institutionellt stöd, men det är inte omöjligt. Historien visar att även hotade språk kan överleva.
Ett språk med själ – och ett särskilt ljud
Belarusiska är inte bara ryska med en accent – det är ett eget språk med unika drag. Bland annat finns bokstaven ў (uttalas som ett engelskt “w”), vokalmelodier och grammatiska särdrag som skiljer det från ryskan. Även stavningen av vissa ord speglar dessa skillnader. Exempelvis:
- Ryska: продукт
- Belarusiska: прадукт
Språket speglas också i samhällets uppdelning. Det finns en officiell och en alternativ språknorm – taraškievica – som främst används av oppositionella grupper samt i exil. Detta visar hur språket blivit en spegel av landets politiska splittring.
Slagen, men inte tyst
Plax avslutar med ett belarusiskt ordspråk:
ці савой аб пень, ці пнём аб саву – усё саве баліць
“Vare sig du slår ugglan mot stubben eller stubben mot ugglan – det är ändå ugglan som får ont.”
Just nu är ugglan belarusiskan. Den får ta smällar från alla håll – men den lever fortfarande. Och så länge språket lever i hjärtat hos dem som älskar det – i vardagens samtal, i dikt, i barnens böcker – så finns det hopp.
Vad vi vet om belarusiska:
- Talas av cirka 5 miljoner människor, främst i Belarus
- Endast 25 % av befolkningen använder det dagligen
- Närmast besläktat med ukrainska
- Skriftsystem: Kyrilliskt alfabet med egna specialtecken (som ў)
- Alternativ stavning: taraškievica – vanligt bland exilbelarusier
- Erkänt som minoritetsspråk i flera länder, bl.a. Polen och Sverige
💬 Har du erfarenhet av att se ditt språk försvinna ut ur din vardag? Hur gör man för att rädda något så skört – men så viktigt? Dela gärna dina tankar i kommentarerna.